”It’s OK. The patient is still bleeding.”

Nu har vi äntligen börjat smälta in här. Vi förstår oss på Metron, typ. Vi kan nästan skilja på vilka som är west side och east side a.k.a. anglofoner och frankofoner. Men vi har fortfarande inga vänner. Tappert ger vi oss ut för att mingla och socialisera och vissa nätter har varit mer lyckade än andra.

Första natten
Vi beger oss till Bsides efter tips från Sapna (Asiat nr5, se tidigare inlägg). Hon sa att stället var schysst. Vi trodde hon skulle följa med men det verkar inte vara så lätt att skaffa vänner här. Folk är kanske lite rädda för de konstiga svenska studenterna som tilltalar alla respekterade kirurger vid första namn.
Bsides var speciellt. När vi först anlände var Patrik tvungen att ta av sig glasögonen då han trodde att de immat igen – men faktum var att det var kolsvart där inne. Musiken var hög, humiditeten likaså och alla var mellan 18-20 år. Det var ett collegeställe! Vi var gamla helt plötsligt... Det kändes för jävligt.
I strävan på social kontakt tog faktiskt en tjej kontakt med Jan och frågade om han hade en kondom som hon kunde få. Efter att han svarat nej, petade hon honom i ögat och gick. Dessa frankofoner… ”när ska vi träffa några normala människor?” undrade vi.
Efter att vi fått reda på att det vi trodde var en toa faktiskt var en trappuppgång till andra våningen så tog vi kontakt med vad vi trodde var två bögar på nattklubbens terass. Det visade sig vara italienare och anglofoner. Fan vad nice. En skön diskussion startade om allt möjligt där vi kanske förvrängde sanningen lite och sa att vi var svenska hjärtkirurgstudenter som forskar på McGills universitet. De nappade. Vi chillade och kvällen blev ganska dimmig men lyckad. Jan fick t. om ett riktigt bra erbjudande på att köpa en Lamborghini.

Andra natten
Vi kände oss trötta och slitna och letade efter ett ställe att spela biljard. Men det blev ej så. När vi såg att massa ungdomar stod i kö till något så joinade vi kön fyllda av förväntan.
Jan: What is this?
Någon i kön: A party?
Patrik: Oh, what kind of party?
Någon annan I kön: A night club?
Helt klart frankofoner- typiskt dem att så fort som möjligt dumförklara andra.
Patrik: Obviously, but what kind of night club? I mean, is it for students?
Kö-människa: Yeah, well, kind of. We are college students and there are mostly students here because there’s really cheap beer here.
Precis vad vi behövde, billig öl! Och den var mer än billig, den var sjukt billig. Lite mer än en liter för 35 kr. Men ölen var det enda bra där, då frankofoner inte var i närheten lika schyssta och roliga som anglofonerna vi hängt med på Bsides, men vi fick i alla fall vår hämnd genom att lura folk att vi brukar slåss mot isbjörnar som blockerar våra gator i Sverige. Nöjda över ölen och missnöjda med sällskapet drog vi oss hem tidigt men lyckades ändå missa metron med 4 minuter. Hur fan ska vi nu göra tänkte båda två? Räddningen kom i form av en liten tant som jobbade i t-banespärren som egentligen ville slänga ut oss:
Tant: Last metro has left!
Jan: Oh, ok. Do you know which bus we should take home?
Tant: Where do you live.
Jan: Between Papineau and Frontenac. Rue Lafontaine 2363.
Hon gav oss en konstig blick. Vi var vana vid den blicken då två killar som säger att dem bor bredvid Gay Village oftast säger något väldigt speciellt om dem.
Tant: If I tell you something, do you promise not to kill or attack me?
Vi båda ryckte till, folk i Montreal brukar vanligtvis inte vara rädda för att fråga om man är ett gay-par.
Patrik: Of course, yes we promise that we won’t attack you!
Tant: OK, if you wait for me, 5 min, I can drive you home. If you don’t attack me!
Oj, vilken ängel! Fan vad skönt, lite medvind denna dryga natt. Tanten lovade oss också att om vi kom förbi hennes bås så skulle vi få gratis kartor av henne med bussinfo och annat som kunde vara bra för oss. Vi fick skjuts ända fram till dörren och somnade efter ett parti Chicago och Plump.
Följande dag så gick vi förbi den t-banestation där tanten jobbade och hämtade våra kartor. En sann vän.


Annars har det inte hänt så mycket här i Montreal. Vi kör fortfarande vår presearch i form av att läsa artiklar på pubmed.com och Minh (Asiat nr2) lär oss lite olika tekniker på labbet som kan vara till nytta för oss när vi nu förhoppningsvis drar igång vårt projekt nästa vecka.

Ha det bäst
/Patrik och Jan

P.S. Rubriken syftar till en konversation från första veckan som Jan lyckades överhöra då vi gick runt på kliniken i samband med hjärtoperationerna. Läkaren vi gick med frågade en syrra på avdelningen hur läget var med en patient. Syrran svarar ”It’s OK. The patient is still bleeding.”. Så tokigt kan det bli när ostasiater säger ”L” när de menar ”R”… Jan blev något förvånad först när läkaren lugnt svarar ”Perfect!” och går vidare innan han fattar att syrran menar breathing. D.S.