Kanada – en del av Asien? (Sammanfattning vecka 1 och lite bilder)

Vi har mest hängt på labbet. Där blir vi omhändertagna av diverse asiater:
Asiat1) Dominique från Madagaskar men med kinesiskt arv ska vara vår huvudsakliga handledare här i Montreal. Han säger inte så mycket, men föredrar att prata om hockey framför medicin och kirurgi.
Asiat2)Ingen skrattar åt våra skämt här, men vår instruktör på labbet, Minh från Vietnam, brukar i alla fall skratta åt oss. Hon är den som tar hand om oss mest just nu och visar oss grejer på labbet.
Asiat3) En tjej från Kina med det något manliga namnet Dan. Hon är student och hon visar oss hur man utför hjärtoperationer på råttor. Jag har även fått utföra några stycken själv, vilket har varit roligt. Väldigt entusiastisk, hetsig och omtänksam tjej.
Asiat4) En asskön gubbe i åldern75+. Han är från Taiwan och är något av en legend inom hjärtkirurgi. Alla andra är lite smårädda för honom, men vi är bundisar! Ofta sitter vi och lyssnar på när han berättar intressanta anekdoter på hans kontor. Han kan dyka upp när som helst och avbryta det vi håller på med för att han vill prata med the Swedish students.
Asiat5) Heter Sapna och är en tjej från Indien som forskar på samma labb. Vi brukar titta på vad hon gör och tycka det är ganska långtråkigt, men hon har iaf tipsat oss om lite nattklubbar här i staden.
Sen är det en svensk kille från Malmö också som heter Patrik. Han är rätt konstig och förföljer mig hela dagarna. Han skrattar högt. Han har till och med gått in i lägenheten och ligger i rummet bredvid. Snälla hjälp mig om ni läser det här…

Så förutom att vara på labbet och studera lite olika labbmetoder så har vi under vecka 1 bestigit Mount Royale som ligger i en stor park mitt i stan. Från toppen fick vi den briljanta idén att ta en genväg för att komma till de franska kvarteren. De följande två timmarna fick vi pulsa genom snö och kunde inte se något annat än träd, men till slut tog genvägen slut och vi var tillbaka i civilisationen! Senare under veckan fick vi följa med på två avancerade hjärtoperationer med Dr Dominique. Av någon anledning var de inte vana vid fotograferande turister i operationssalen, men det funkade bra det också och operationerna gick bra. - Montreals svenska kirurgteam fixa biffen som vanligt ;)

Allting i Montreal är dyrt förutom öl, chips och bio. Därför fick vi tipset från Minh att dra till Chinatown för att äta – och Chinatown var en hit! Buffé av hög kvalitet för ca 70 kronor med kinesiskt, sushi och pizza att välja mellan stämmer bra överens med vår budget, så det lär bli ett återbesök till Chinatown när vi tröttnat på chips och öl. På lördagen drog vi med Patriks kusin Michel och hans enormt söta dotter till Montreals biodôme och tittade på djur och natur.

Vecka 2 kommer inom kort!
//Janne



På väg upp för Mont Royale


Väl på toppen blir vi plåtade av svartrockare


Patrik: Det ska finnas ett kors här någonstans...


Vi är totalt vilse men Jan har ändå tid och "posa"


Vi är Montreals bästa svenska hjärtkirurg-team!


Jan: Stop operating! I'm just gonna take a quick picture


Sofia, du önskade en bild på China Town?


China Town


På Montreals Biodôme kom en fågel fram och frågade om han fick vara med på en bild med Jan


Pie-IX är det lutande tornet i Montreal


3 män och en baby

En forskare planerar mycket.

Idag har vi inte haft så mycket för oss. Stannat hemma, kollat på OS och spanat in grejer att göra här i Kanada. Storslagna planer finns i form av att gå på NHL-hockey, gå på Bodies-exhibition, dra upp till bergen för lite alpina nöjen och åka och titta på Niagarafallen. Dessutom är vi riktigt sugna på att gå på Pie-IX; Montreals kanske kändaste grej, som ingen känner till. Det är ett stort inomhus-zoo med levande djur från alla olika klimatzoner i världen. Vi har liksom alla andra dagar fått i oss vår näring i form av chips och öl. Skönt att ha en låda Budweiser i kylen. Skönt att nån uppfann skruvkork på flasköl. Livet som forskare är skönt helt enkelt.

Lite bilder från de här första dagarna. Enjoy!

Vårt lilla men slitna hus


Jan på promenad på vår gata


En ensam cowboy


Kollar OS i vardagsrummet


Skyskrapa i centre-ville


Ok... campus var alltså inte litet


Royal Victoria Hospital - det är här vi räddar liv


"American style Patrik" fixar käk


Budweiser och hockey

Och Monstret räddade oss!

Mycket har hänt på två dagar. Alla hjärtans dag löpte förbi i susande fart men ändock finns det mycket att säga.

Vi hade blivit bjudna till en liten alla hjärtans dag-fest hos Michel, Patriks kusin. Bekanta från Montreal skulle komma och vi skulle anlända vid 5-tiden med ett inget mer än ett leende på läpparna och förståelse för att alla kanske inte kan flytande engelska. Michel bor på Gouin vilket är så långt man kan komma från Gay Village, alltså långt norrut på ön Montreal. Med tunnelbana och buss tog det en timme men på väg dit stötte man på en massa konstiga människor.

Det är det som är det festliga med Montreal. Överallt möts man av samma typer. Lite smått luffigt klädda människor som antingen jobbar som hjärtkirurger eller som städare.
Tänk er en värld utan fördomar – behöver man då bry sig om sitt utseende?
För det är just det Montreal är, en fördomsfri plats. Man får inte studera någon specifik religion. På sitt CV får man inte skriva om man är man eller kvinna, svart eller vit, gammal eller ung etc. Man får inte ens sätta en bild i sitt personliga brev. Noll diskriminering.
Homosexuella får adoptera och gifta sig. Folk drar på strippklubbar med sina fruar.
Up is down. Down is up.

Måndagen var första dagen då vi skulle träffa vår professor. Vi skulle ses 13.00 på hans kontor. Vi var där 13.00 men inte vår prof. ”Emergency operation” sa hans sekreterare. ”Approximatley two hours”.
Det var perfekt. Två timmar var vad vi behövde för att utforska McGill Universitys gigantiska campus. Efter ivrigt sökande befann vi oss äntligen utanför Faculty of Medicine. Vi tog hissen till våning 5 där vi möttes av en massa studenter, professorer och mat.
”Hello, we’re wondering what kind of place this really is”, sa Patrik lite ivrigt i hopp om att starta en konversation.
”Hi there, well this is a place for medical students, we just had a lecture in disability medicine. Who are you”, sa han och pekade lite blygsamt på oss.
”We’re actually also MD-students from Sweden”.
“Really? Where in Sweden?”, kontrade professor glatt.
Nu var det “safe” som Janne alltid säger. Alla känner till Linköping.
”We’re from Linkoping University”, svarade vi med ett leende på läpparna som antagligen skrämde de lite smått. ”You probably heard of Johnny Ludvigsson with the type 1 diabetes vaccin and Andersson’s CMIV – the 3D radiology guy”.
Tystnad. Vi kunde lika gärna ha pratat om en känd fotbollspelare från Lichtensteins knattelag. De fattade ingenting. Zero.
”Sorry guys, there’s food if you want”, sa han och tyckte synd om oss.
Jahapp, det var det. Vem tusan är Ludvigsson?

Tillbaka till vår professors kontor två timmar senare. ”Sorry guys, it’ll take atleast two more hours” sade hans sekreterare innan vi ens hunnit slå oss ner.
Mindre perfekt. Campus var utforskat.
Vi väntade och väntade. Hoppet sviktade. Janne ritade. OS sög.
Man kunde i alla fall hoppats på att Janne skulle varit mer social. Han satt och ritade i 30 min. Något hemligt projekt kanske?
Helt pltösligt tittar han upp. ”Jag är klar” säger han. ”Jag har gjort en betaversion av Drakborgen”. Sjukt fett. Vi hann spela en gång (ca 10 min) innan de två timmarna fortlöpt och vi mötte på vår professor på ett kafé.
”Hi, are you who we’re looking for? We’re the two Swedish students who….”
“Oh, yeah, I forgot about you guys. Shit. Come sit with me, I just got to eat something – you know I’ve been operating for a while now”. Sa han utmattat.
Vi satte oss ner och ett riktigt stelt samtal inleddes. Han ställde lite frågor om varför vi var i Montreal, vad vi förväntade oss etc. men det kändes i luften hur stel konversationen var. Sen bröt den totala tystnaden ut. Kakofonin i kafét dog ut. En lite torr buske blåste förbi. Vi tittade på varandra. Han tuggade igenom sin mat. Fortfarande tyst.
”Do you guys watch the Olympic Games?” sa han i ett försök att starta en konversation.
Trött på att ha hållt låda i 20 min svarade vi lite snabbt: ”No, actually we only watch the Olympic Games when hockey is on”.
”You like Hockey? I love it. My son plays in the little league. You should get tickets when the Canadiens plays against the Maple Leafs!”
Janne och jag sneglade på varandra. Nu kommer han bli lycklig. Vi bär på information som kommer göra killen lycklig. Janne harklar sig:
”I actually know a guy in the Maple Leafs from high school”
“Who?”
“He’s one of the goal keepers”
“Really?! What’s his name?”
“Jonas Gustavsson”
“THE MONSTER!?”

Och där blev vi räddade. Hockey för det fördomsfria folket av Montreal varandra närmare. Där alla är så olika de bara kan bli har de en sak gemensamt –kärleken till ishockey.
Efter detta tog diskussionerna en helt annan bana med mycket mera glädje. Från hockey till hjärtkirurgi tillbaka till hockey och plötsligt hade en plan utformats för hur vi skulle inleda vårt projekt, och dessutom så blev vi inbjudna att följa med på två hjärtoperationer på torsdag!
Som det ser ut i nuläget ska vi bli anförtrodda med ett eget forskningsprojekt. Det går bra nu. Vinden har vänt.

//Jan och Patrik

Vad hände med fördomarna?

Så har det blivit dags för första inlägget i den här bloggen som handlar om hur två läkarstudenter från Sverige reste till Kanada. Ett land på andra sidan havet där behovet var stort av hjälp inom den hjärtkirurgiska forskningen.
Allt kändes bra - Kanada är ju ett välutvecklat land, tänkte vi. Jan kan ju lite franska och de förstår säkert engelska bra så vi borde klara oss... Grejen är att INGEN i Montreal pratar franska, de pratar Quebecska, och vad fan är det?! Osportsligt när det inte ens går att välja i skolan som b-språk...

Vi har nu varit i Montreal i en dag. Flygresan hit blev lång och intressant. Kl. 4 på natten körde Jans pappa oss till Arlanda, och planet lyfte i tid kl 06.25. Sedan skulle vi vänta i Frankfurt i ett par timmar innan vi skulle flyga vidare till Montreal. Dessvärre lyckades alla flygplatser träffas av snöstormar, vilket resulterade i att "ett par timmar" blev tio timmar! På flygplatsen träffade vi andra strandsatta läkarstudenter i form av Jocke, Manne och Fredrik som råkat ur för samma öde.

Väl framme i Montreal, plockar Patriks kusin upp oss för att skjutsa oss hem. 2363 Rue Lafontaine bor vi på och det känns luffigt. Innan ankomsten till lägenheten drar vi förbi kvarterets McDonalds som verkade stannat kvar på 70 talet när resten av världen åldrades. Inne på Mcdonalds fann vi kl 23.00 två typer:
1) Man, 60 års åldern, välbyggd, relativt sur med en mysig röd cowboy-hatt (prydd med små diamanter) som både matchande byxorna och ögonskuggan. Naken på överkroppen förutom en gigantisk minkjacka. MoS ua.
2) Man/Kvinna/Knarkare, 20 års ålder, med en militärjacka, matchande byxor, randig tröja och en nugget i handen. Friterat är skönt när man är hög. I sitt försök att resa sig upp gick det ej. Han och stolar föll. Ytl Lgll ej palpabla.

På väg från McDonalds till Lafontaine fick Patrik frågan från Jan: Fan, det här området vi bor i känns lite "bad neighbourhood", undra om det är safe att gå här på nätterna.
Patrik hade tänkt samma sak och svarade med: Mannen, om en 60 årig bög i minkjacka och en knarkare kan klara sig vid midnatt på gatorna utan att bli nedslagna så tror jag det är lugnt för oss också.
Patriks kusin förklarar sedan för oss att vi bor i downtown, precis mellan Gay Village och Social Aid Village. Vårt område var bara ett mellanting ("water shed"-område) tills vi kom hit och gjorde det till Heart Surgeon Village.
Vi somnade som två stockar efter att ha varit vakna i 46 timmar. Skönt.

Det här var första intrycket av Montreal
Jan och Patrik