Och Monstret räddade oss!

Mycket har hänt på två dagar. Alla hjärtans dag löpte förbi i susande fart men ändock finns det mycket att säga.

Vi hade blivit bjudna till en liten alla hjärtans dag-fest hos Michel, Patriks kusin. Bekanta från Montreal skulle komma och vi skulle anlända vid 5-tiden med ett inget mer än ett leende på läpparna och förståelse för att alla kanske inte kan flytande engelska. Michel bor på Gouin vilket är så långt man kan komma från Gay Village, alltså långt norrut på ön Montreal. Med tunnelbana och buss tog det en timme men på väg dit stötte man på en massa konstiga människor.

Det är det som är det festliga med Montreal. Överallt möts man av samma typer. Lite smått luffigt klädda människor som antingen jobbar som hjärtkirurger eller som städare.
Tänk er en värld utan fördomar – behöver man då bry sig om sitt utseende?
För det är just det Montreal är, en fördomsfri plats. Man får inte studera någon specifik religion. På sitt CV får man inte skriva om man är man eller kvinna, svart eller vit, gammal eller ung etc. Man får inte ens sätta en bild i sitt personliga brev. Noll diskriminering.
Homosexuella får adoptera och gifta sig. Folk drar på strippklubbar med sina fruar.
Up is down. Down is up.

Måndagen var första dagen då vi skulle träffa vår professor. Vi skulle ses 13.00 på hans kontor. Vi var där 13.00 men inte vår prof. ”Emergency operation” sa hans sekreterare. ”Approximatley two hours”.
Det var perfekt. Två timmar var vad vi behövde för att utforska McGill Universitys gigantiska campus. Efter ivrigt sökande befann vi oss äntligen utanför Faculty of Medicine. Vi tog hissen till våning 5 där vi möttes av en massa studenter, professorer och mat.
”Hello, we’re wondering what kind of place this really is”, sa Patrik lite ivrigt i hopp om att starta en konversation.
”Hi there, well this is a place for medical students, we just had a lecture in disability medicine. Who are you”, sa han och pekade lite blygsamt på oss.
”We’re actually also MD-students from Sweden”.
“Really? Where in Sweden?”, kontrade professor glatt.
Nu var det “safe” som Janne alltid säger. Alla känner till Linköping.
”We’re from Linkoping University”, svarade vi med ett leende på läpparna som antagligen skrämde de lite smått. ”You probably heard of Johnny Ludvigsson with the type 1 diabetes vaccin and Andersson’s CMIV – the 3D radiology guy”.
Tystnad. Vi kunde lika gärna ha pratat om en känd fotbollspelare från Lichtensteins knattelag. De fattade ingenting. Zero.
”Sorry guys, there’s food if you want”, sa han och tyckte synd om oss.
Jahapp, det var det. Vem tusan är Ludvigsson?

Tillbaka till vår professors kontor två timmar senare. ”Sorry guys, it’ll take atleast two more hours” sade hans sekreterare innan vi ens hunnit slå oss ner.
Mindre perfekt. Campus var utforskat.
Vi väntade och väntade. Hoppet sviktade. Janne ritade. OS sög.
Man kunde i alla fall hoppats på att Janne skulle varit mer social. Han satt och ritade i 30 min. Något hemligt projekt kanske?
Helt pltösligt tittar han upp. ”Jag är klar” säger han. ”Jag har gjort en betaversion av Drakborgen”. Sjukt fett. Vi hann spela en gång (ca 10 min) innan de två timmarna fortlöpt och vi mötte på vår professor på ett kafé.
”Hi, are you who we’re looking for? We’re the two Swedish students who….”
“Oh, yeah, I forgot about you guys. Shit. Come sit with me, I just got to eat something – you know I’ve been operating for a while now”. Sa han utmattat.
Vi satte oss ner och ett riktigt stelt samtal inleddes. Han ställde lite frågor om varför vi var i Montreal, vad vi förväntade oss etc. men det kändes i luften hur stel konversationen var. Sen bröt den totala tystnaden ut. Kakofonin i kafét dog ut. En lite torr buske blåste förbi. Vi tittade på varandra. Han tuggade igenom sin mat. Fortfarande tyst.
”Do you guys watch the Olympic Games?” sa han i ett försök att starta en konversation.
Trött på att ha hållt låda i 20 min svarade vi lite snabbt: ”No, actually we only watch the Olympic Games when hockey is on”.
”You like Hockey? I love it. My son plays in the little league. You should get tickets when the Canadiens plays against the Maple Leafs!”
Janne och jag sneglade på varandra. Nu kommer han bli lycklig. Vi bär på information som kommer göra killen lycklig. Janne harklar sig:
”I actually know a guy in the Maple Leafs from high school”
“Who?”
“He’s one of the goal keepers”
“Really?! What’s his name?”
“Jonas Gustavsson”
“THE MONSTER!?”

Och där blev vi räddade. Hockey för det fördomsfria folket av Montreal varandra närmare. Där alla är så olika de bara kan bli har de en sak gemensamt –kärleken till ishockey.
Efter detta tog diskussionerna en helt annan bana med mycket mera glädje. Från hockey till hjärtkirurgi tillbaka till hockey och plötsligt hade en plan utformats för hur vi skulle inleda vårt projekt, och dessutom så blev vi inbjudna att följa med på två hjärtoperationer på torsdag!
Som det ser ut i nuläget ska vi bli anförtrodda med ett eget forskningsprojekt. Det går bra nu. Vinden har vänt.

//Jan och Patrik